Jag önskar av hela mitt hjärta att jag slapp berätta denna enormt tråkiga nyhet för er att min mycket älskade vän Ylva avled i sömnen kl 03,35 inatt medan jag låg vid henne på golvet och tröstade henne som så många gånger tidigare som jag alltid gjort när hon mått dåligt, för att inte hon ska känna sig ensam utan finna tröst i mig som låg bakom hennes rygg samtidigt som jag höll henne i tassen med handen.

När hon som liten valp på fyra månader sprang in i en vass dörrplåt som hade släppt från bildörren som stod efter gatan, den var vass som en kniv såg jag senare, när hon busade med en annan valp så plåten trängde in i bogen på henne och följde revbenen och skalade upp henne från ryggen till magen, då trodde jag faktiskt att hon skulle dö , för man såg rätt in i henne,men som tur var så den som ägde bilen med den trasiga bildörren, jobbade då på en djurklinik, så vi åkte dit runt kl 23.30 och sydde ihop Ylva, och då grät jag mycket för jag trodde då att jag skulle mista henne, men den operationen gick bra, det blev närmare 60 stygn, så när vi till slut kom hem så bäddade jag på golvet åt henne och mig, och låg och tröstade henne i tre dagar när hon hade ont av skadan,jag har försökt sköta om mitt lilla barn som man ska göra när man älskar nån. 

Den gången samt alla andra gånger som hon skadat sig så sprang hon till mig för hjälp, och fick blicken hjälp mej, och har räddat livet på henne fler än en gång när hon satt saker i halsen, minns så väl en gång när hon tuggade på en mjuk kvist från trädet utanför lägenheten. och skyndade sig när jag sa,"nu går vi in", såg jag att hon svalde kvisten och i nästa sekund så sprang hon fram till mig och kväljde och tittade mig i ögonen, trodde att pinnen som hon svalde hade fastnat i gomspeglet mellan tänderna som så många gånger tidigare.

Men såg inget och hon forsatte kvälja, förstod att pinnen satt längre ner, och stoppade in min stora hand i hennes lilla mun och kände pinnen långt ner med fingertoppen som hade fastnat på luft och matstrupen, blev förtvivlad och pressade ner handen ännu mer så jag fick tag på kvisten som hade fastnat som jag lirkade upp med fingret, fick då världens blick av Ylva av tacksamhet, hon kramade mig på sitt sätt när hon strök sig mot mig, som katter annars gör, hon svalde ett kyckligt bröst en annan gång när vi var på promenad som någon hade slängt, labradorer ju så matfriska samt snabba att svälja saker,räddade henne då med, så vi har haft ett mycket bra kompis förhållande när det gäller att lita på varandra.

Ylva började dricka mycket vatten för en vecka sedan och pinka mycket, tänkte inte så mycket på det förrän hon inte hann ut och pinkade inne, så jag minskade ner på vattnet, men då hon åt maten som vanligt tänkte att det är nog inte så farligt, och eftersom jag inte hade nån försäkring på Ylva samt lever på existensminimum sedan jag fick en större hjärnblödningen 2013 så blev jag rätt sjuk, läkarna säger att med mina skador på hjärnan så ska jag egenligen sitta i rullstol med halvsidesförlamning. jag har dåliga reflexer, hinner inte ta emot mig när jag faller. på grund av stora skador på vänstra hjärnhalvan.

Så blev det inget mer arbete för mig då jag ramlade ofta på jobbet och slog mig, glömde ofta vem som hade ringt för datareparationer, som påverkade hans rörelse i negtiv riktning så blev chefen förbannad och skällde på mig ofta, så jag vantrivdes nått så mycket. läkarna säger att jag har max 10 % arbetskapacitet kvar,  så jag blev hemförlovad så att säga, med lite pengar kvar att leva med, jag har inte jobbat under nära 18 år under min levnad, som har gjort att jag bara har grund pension. och ej har råd med några extra utgifter, som gör att jag inte åkte till veterinären förrän det var försent, när hon hade bajsat inne måndag morgon med blod i avföringen, då åkte jag direkt till veterinär stationen Marahällan utanför Vännes.

jag har haft 11 fantastiska år med min min bäste vän Ylva, som jag har haft så roligt med när vi har varit tillsammans. men nu är det jag som mår mycket dåligt då jag inte förstod allvaret när Specialisten på Björkstadens Djurklinik sa att Ylva luktar som att hon har Ketoner från sin andedräkt, samt att hon hade höga halter av ketoner i urinen efter urinprovet som jag tog från Ylva..  Ketoner ? jaha sa jag då, (vilket var ett okänt ord för mig)  och borde få somna in, förstod inte innebörden då .vilken jag gör nu efter att ha läst i morse på morgonen om ketoner på internet så förstår jag hur illa  ställt det var med Ylva vännen min,

och känner mig så usel som inte lät hon somna in när vi var på Djurkliniken. samt gråter hela tiden sen inatt, och mår så enormt dåligt, och specialisten sa också att hon trodde att det möjligen fanns en chans att hon hade nått fel på huvudpulsådern för hon såg något vid ultraljudet som inte borde vara där, med att det var så mycket gaser så det var svårt att ge något klart besked.. och hon sa att blir inte hon bättre så skynda dig till Marahällan. som är 6 mil bort från mig.  så att vi får låta henne somna in. och blir hon bättre så ville hon ta henne till nått större djursjukhus för vidare undersökning och dropp samt näringslösning, hon trodde det fanns då chans att rädda Ylva vilket det inte finns nu. 

Specialisten sa i förbifarten att Ylva borde få insulin men det tar ett tag att prova ut, och inte är gjort i en handvändning, och innan vi lämnade Björkstadens Djurklinik så fick hon lungande samt antibiotika, det var då vad dom sa att Ylva fick,  vilket jag också tror på. hon blev lugn och trött vid hemresan så hon låg ner hem. och verkade vara rätt normal

Om vetrinären ändå hade tagit sig tid att förklara för mig när jag var där, vad ketoner betydde samt hur det låg till så hade jag ju låtit henne somna in, men hon hade bråttom till nästa hundpatient.

så här står det om ketoner i hundar http://www.hundmån.se/Diabetes/

och några av dom symptomerna som står där hade Ylva, så jag förstår ju nu varför hon magrade så snabbt.

jag fick många olika förslag på vad jag skulle och inte skulle göra av olika personer på facebook, där jag skrev om Ylva och dom engagerade sig i hennes välbefinnande samt överlevnad så jag blev villrådig, då jag inte tänker så bra när jag blir stressad för det minsta lilla pga hjärnblödningen.  

Om jag ändå hade följt min inre röst, på onsdagsmorgonen som sa att åk in med Ylva och låt henne somna in, då jag såg att hon hade kräks lite blod på lakanet samt att det droppade lite blod när hon gick ut för att pinka igår morse, så hade jag mått mycket bättre än jag mår nu,  än att lyssna på dom som sa att vänta lite med det, och ge antibiotikan en chans att verka, för det tar ju ett par dagar men inser nu i efterhand att det var meningslöst att ge henne det, då hon var bortom all räddning.

Så nu har jag begravt Ylva idag hos en vän som redan har några hundar liggande efter deras frånfälle på deras åker, och det är ju bra så slipper hon känna sig ensam där när hon nu farit till hund himmelen.

Vill visa några bilder från begravningen av Ylva, som vännen janne tog, vi åkte ut till kompisens lantbruksställe och grävde en grop som var ca 130 cm  djup som vi placerade ylva i, och satt en stund och mindes hennes snällhet innan vi fyllde igen graven.

    
Och i samband med Ylvas begravning så hade vi en minnesstund då vi mindes hennes klokhet som hund då vi kokade kaffe och pratade om vilken otroligt fin vän hon hade varit genom alla åren.